Bildkavalkad från topet

Jag är med i en liten intervju på The Waves We Make just nu, och blev ombedd att plocka ihop lite passande bilder. Det var så klart mycket roligare än att jobba, så det blev en total BILDKAVALKAD. Alldeles för många för The Waves We Make, så klart, så jag lägger upp dom här istället.

Jag har odlat på torpet i tre somrar nu, men bilderna kommer framför allt från 2018 och kanske lite 2017.

Jag! Fotad av Ulrika Owesdotter. Jag har alltså fått tag på en folköl, en hammare, en tändsticksask och en gammal konservburk fylld med korkar. Lite oklart vad jag planerade att bygga.
Såna här sallader är odlarens belöning: olikfärgade morötter, gurka, blandade blad, watermelon radish, små smakrika gurkor, ringblomma, en burk med pesto på sidan av, osv osv…
Hängmattan i sol.
Hängmattan i dimma.
Mannen gjorde egna olive – EGNA SVENSKA HEMMAODLADE OLIVER – av omogna mirabeller. Dom blir mer och mer olivlika för varje månad som går.
Odlade MELON på friland sommaren 2018. Så jävla fina, sorten ”DeLuneville’. Notera gärna artrikedomen i min gräsmatta.
Melon ”DeLuneville”.
Den där gången jag handtvättade lakanen i tvättgrytan, med hjälp av såpnejlika. Det var… intressant.
För å tvätta med såpnejlika: mortla rötter, stjälkar och blad, blötlägg. Blommorna torkar jag och har som potpurri.
Radis noir, som växt sig orimligt, oätligt stor, eftersom det skulle vara en fotografering på torpet i augusti, och jag inte ville att det skulle vara utplockade luckor i landet.
Rädisor av sorten ‘French Breakfast’, från en fröpåse jag bytte till mig på biblioteket i Hölö!
Den där gången det var alldeles för varmt för att sova inomhus, och vi släpade ut tältsängarna i bersån.
Inget fel på potatisblomningen i år. Det här är – tror jag – sorten ‘Casablanca’.
KOLLA va gulligt det är med baby pattypan squash!
Gulmåra, älggräs och rosenblad som torkas och sparas till vinterdoft.
Den vackra potatisen med det olyckliga namnet ‘Pink Gypsy’. Som jag odlade på höjden, i brödbackar staplade på varandra. Det gick väl sådär, om jag ska va ärlig.
Älskade piennolo-tomater.
Grönsaksterrassen prunkar!
Här är ett gardening hack: om du måste frakta din skörd – åka buss i ett par timmar till exempel, kan du täcka korgen med en blöt handduk. När vattnet dunstar har det en kylande effekt, och bladen klarar sig bättre.
Majs och rosenbönan ‘Prizewinner’ ihop.
Solnedgång på torpet.
Den gär gången jag gjorde rosensmör. Inte 100 % användbart, men spexigt.
Annonser

Hej, jag heter Elin och jag har slutat dricka Coca-Cola

Första gången jag hörde talas om Hans Rosling pratade han om befolkningsökning. Tidigare (men inte längre tror jag!?) fanns idén att ”om bara kvinnorna i Indien slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre”. Hans svar är ju välkänt:

  1. Kvinnor i u-länder skaffar inte längre särskilt många barn. Och om du verkligen vill att folk ska skaffa färre barn så bör du fokusera på att hålla liv i de som redan finns.
  2. Om alla kvinnor i Europa/Sverige slutade skaffa så många barn så vore allt mycket bättre. And that’s a fact. En västerländsk bäbis är en ekologisk katastrof.

Det sjuka är ju att nummer 2 nu alltså håller på att hända. Västerländska kvinnor (men också ett helt gäng i Asien) födslovägrar.

Hanna Hellquist pratar om det här, i Vinter i P1, och jag tycker hon var så jävla modig som gjorde det. Hon berättar att hennes framtidsvision är så mörk att hon försakar det hon önskar sig mest av allt: ett barn. Och hon är inte ensam. Överallt i i-länder väljer kvinnor bort barn. Så många nu att det syns i statistiken. Kvinnor förblir barnfria, av solidaritet med sina ofödda barn, och med kvinnor som redan nu kämpar för sin och sina barns överlevnad, i krig och förtryck, omgivna av en totalförstörd natur.

Det som gör de här barnfria kvinnorna till revolutionärer är det system vi lever i. Systemet klarar inte av en befolkningsminskning. Nya konsumenter MÅSTE tillkomma, annars kraschar allt.

När drack du senast en Coca-Cola?

För ett tag sen läste jag en märklig grej om Coca-Colas affärsmodell (du trodde väl inte att jag glömt rubriken!?). Deras huvudkonsument är inte lojala storhandlare, folk som säger ”Jag älskar Coca-Cola” eller följer Coca-Cola på Instagram. Coca-Colas huvudkonsument är en person som inte minns när hen senast drack Coca-Cola, eller som aldrig druckit Coca-Cola.

Minns du? Det gör jag: i oktober för tre år sen, stående på en sprucken trottoar utanför en park i Paris. Och sen en gång till, när jag var fruktansvärt magsjuk och min man matade mig med några teskedar läsk utan kolsyra. Och trots att jag alltså aldrig, aldrig, aldrig mer tänker dricka Coca-Cola, så är jag ÄNDÅ Coca-Colas huvudkonsument.

Välkommen till The Matrix lilla bäbis

Det går alltså inte att hoppa av. Även om jag skapar nåt sorts mystiskt kontrakt där det står att inte ens personalen på ålderdomshemmet får ge mig Coca-Cola, så kommer jag för evigt att vara en del av Coca-Cola-väldet.

Med den här affärsmodellen så är ofödda barn så klart också den allra största Coca-Cola-konsumenten.

Så, vad gör vi nu?

Det finns teorier om att folk inte längre kan strejka. Det är inte längre arbetarna som har kontrollen över råvaror och sånt som är avgörande för samhället/företagen. Allt sånt sköts mekaniskt, i slutna system, via pipelines. Det enda arbetarna (i-lands-arbetare i alla fall) gör nu för tiden är att pyssla med PR och HR. Och att konsumera så klart.

Så, vi kan inte strejka, för vårt jobb är inte att jobba, utan att shoppa. Och vi kan inte inte konsumera, för vi är så jävla, jävla många att det räcker med att vi alla köper bara en enda burk läsk, en sportsko, en mobiltelefon från jätteföretagen så har vi ÄNDÅ shoppat klart för en hel livsstid.

Men det finns faktiskt en sak vi kan göra: vi kan vägra att tillverka fler blivande konsumenter. Min känsla är att det här är en av anledningar till att Greta Thunbergs strejk är så mäktig: hon är hon inte färdig än, hon är bara råmaterialet till en blivande konsument, och nu har hon lyckats skapa en reva i väven. Skolbarn är ju dessutom de enda som inte får strejka enligt lag…

Ja, det var väl allt från dystopiavdelningen idag tror jag! Ta det lugnt nu. Och drick saft istället! Helt gratis jättefin present från naturen till dig.

Radis noir i kakktugi

Hittade precis dom här bilderna från i somras, när jag hade väntat med att skörda radis noir alldeles för länge, eftersom torpet skulle vara med på en fotografering (det stämmer, allt är bara fusk!).

Dom svarta rättikorna hade växt sig enormt, obscent stora och trots att jag bara hade sått typ två korta rader hade vi mer rötter än en normal människa kan äta. Dom var också, kanske på grund av torkan, peppriga som wasabi.

Det enda vettiga var att mjölksyra dom allihopa, och eftersom vi har typ ett halvt kilo koreansk specialchili så blev det kimchi. Kimchi på rättika kallas kakktugi, och receptet kom från den utmärkta boken ”Kimchi och andra koreanska rätter”, där man kan hitta kimchi-recept för i stort sett alla råvaror, inklusive råa ostron.

Kakktugin blev både het, av chilin, och pepprig, av rättikan, och vi åt den i flera månader.

Hanna Hellquist pratar odling

Jag är alltså RADIOPRODUCENT nu! Till Hanna Hellquists Vinter i P1, som du kan höra här under ⤵️. Tipsa gärna en kompis om du gillar det – det var ju inte direkt ofett att göra radio, om jag säger så.

https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1205794?programid=2071

Programmet handlar, i grunden, om odling. Och om odling som ett sätt att hitta en väg ut ur den förlamande hopplöshet man kan känna i en värld där till synes mäktiga krafter kör över folk (och då menar jag ALLA folk: människofolk och djurfolk och växtfolk), med sin egen vinning som enda mål.

Det är 100 % Hannas prat – hon satt i vårt kök och skrev som en furie i tre dagar. Men en anledning till att jag tycker att pratet är viktigt är att jag tror på berättelser. Jag tror på kraften i berättelser. De historier som vi berättar om oss själva och andra formar våra samhällen och avgör hur vi handlar. Ett land som ser sig själv som en stor kolonisatör kommer att bete sig så. Ett folk som ser sig själva som sparsamma puritaner kommer agera utifrån det.

Och om vår berättelse just nu bara handlar om skam, ångest och hopplöshet, så tror jag att vi kommer att bete oss ologiskt och osmart – skam och skuld är två av de obehagligaste känslorna och de flesta är beredda att göra nästan vad som helst för att slingra sig undan från dem. Till exempel genom förnekelse eller spelad likgiltighet, genom att peka finger åt andra (”Jag är i alla fall inte lika dålig som XXXX”), genom att helt enkelt ge upp, eller genom en massa andra överlevnadsmetoder som inte är alls användbara just nu. Och om vi kan börja se oss själva som goda odlare, istället för som giriga parasiter på ett jordklot som skulle klara sig bättre utan oss, så tror jag att det är ett steg i rätt riktning.

Så, hur som helst, lyssna på Hanna! Hon är smart och bra. Om du håller med, tipsa en vän, så att hennes ord och berättelse sprids som en god jordbakterie genom hela vårt land.

De försvunna avsnitten

Du vet dom där avsnitten av Grönsakslandet som… [läskig theremin-musik] försvann!? Dom är nu… TILLBAKA. [ännu läskigare theremin-musik!]

Internet är ju en underbar plats på många sätt, men helt lätt är det inte alltid. Ibland önskar jag liksom att det fanns en karta över internet.

Här följer därför en liten vägbeskrivning till hur man hittar Grönsakslandet.

Om du har en Mac-dator (kanske funkar även på PC!?) kan du prenumerera på podden på Itunes. MEN där finns ju två Grönsakslandet! Den ena versionen är publicerad av Sveriges Radio, och uppdateras inte längre (ifall du letar efter de gamla SR-avsnitten finns dom här).

Den andra, rätta versionen – med en vit symbol – uppdateras av oss. Du hittar den versionen här:
https://itunes.apple.com/se/podcast/gr%C3%B6nsakslandet/id1437050373?mt=2 

Där kan du prenumera, men även lyssna på gamla avsnitt. Samtliga inlägg ser ut att vara publicerade ungefär samtidigt, men scrollar du längst ner hittar du ett ifrån november 2015. Det är där vi tar vid, efter att SR-avsnitten slutat. 

Föredrar du Acast? Inga problem! SR-avsnitten, som alltså INTE uppdateras längre, finns HÄR

Våra avsnitten publiceras istället HÄR

Gräver i arkiven (hö hö)

Boktips i Grönsakslandet

NYTT POD-AVSNITT!!! https://www.acast.com/odlingspoddengronsakslandet/julavsnittet-

Man kan nästan säga att det är dags för GrönsaksLandets årliga boktips – det känns som om vi gjort det här MINST en jul tidigare, och två gånger är en vana, tre gånger är en trend.

Våra boktips är ju sällan aktuella, onödigt att strunta i en majoritet av alla böcker som skrivits bara för att dom inte kom ut i år, och tiden är ju cirkulär hur som helst.

Bland mina boktips för i år finns bland annat dessa ultraklassiker.

Och kom ihåg att amazon/adlibris/bokus inte är allt. Har du dåligt med stålar finns böckerna ofta på biblan. Om boken inte finns på ditt lokala bibliotek, sök på Libris, där dyker alla Sveriges bibliotek upp och så kan man fjärrlåna. Många rekommenderar också bokborsen.se, men min favorit är antikvariat.net, för att hemsidan är så basic och så kan man göra önskelistor och få ett mail om ens bok dyker upp nånstans i norden.

Boktirrrrps!

Bist du verruckt!? Gartenverruckt!!


”I Odödliga Odlares Sällskap” finns alldeles strax på TYSKA! Med den genialiska titeln ”Gartenverruckt”, vilket i mitt huvud betyder ”Trädgårdstokig”, vilket är en så bra titel att jag vägrar göra en officiell översättning.

Boken släpps på fettisdagen 2019, och needless to say så är jag extremt exalterad.

Här under är en länk till katalogen – berätta gärna för alla dina tyska bibliotekarie- och bokhandlar-vänner!

http://www.hoffmann-und-campe.de/fileadmin/Inhalte/Presse/Vorschauen/2019_Fruehjahr_Atlantik.pdf

Ume är inte en stad

Det har ju varit en hajp kring det här med ume ett litet tag nu – umeboshi och umeshu till exempel.

  • Umeshu är en sorts sprit, lite som sake, fast smaksatt med gröna ume-plommon.
  • Umeboshi är en spännande japansk grej som de flesta jag pratar med känner till för att dom vid något tillfälle gått in på en japansk affär och köpt nånting som dom tror är katrinplommon, men som visat sig vara salta, fermenterade ume-plommon, färgade med lila shiso. Som surströmming, fast frukt.
  • Lila shiso är en rolig, rolig ört som jag odlade för första gången i år. Min sort är tvåfärgad, grön på ovansidan av bladen och lila under. Skitfint. Umeboshi färgas och smaksätts ofta med just lila shiso.

Så vitt jag vet går det inte att få tag på ume-plommon i Sverige. Och, om jag fattat allt rätt, är det egentligen inte ett plommon alls, utan en sorts omogen aprikos. MEN på sista tiden har jag fått rapporter om att folk experimenterar med omogna krikon, eller omogna plommon, för att göra egen svensk umeboshi. Här är ett recept på umeboshi som Karin Ågren var snäll nog att dela med sig av, och som jag längtar efter att testa till våren:

UMEBOSHI

Jag plockar krikon när de är omogna men börjar närma sig mognad. Tvättar dem noga och plockat bort stjälkarna. Alla krikon med skador plockas också bort då de lätt möglar.
Jag brukar även ”desinficera” dem genom att skvätta över vodka och plaska runt plommonen däri.
Sen tar jag shisobladen och en nypa salt i handen. Jag rullar bladen mellan händerna så att de mjuknar.
Därefter varvar jag krikon med shisoblad och tunna lager havssalt i en stor glasburk. De ska ligga tätt. Sist lägger jag på en tyngd, typ stor sten, och drar sen på locket.
Nu är det bara att vänta. På 2-3 dygn brukar krikonen läckt saft i den mängd att de täckts av den. Är alla krikon täckta kan du ta bort tyngden och skruva på locket igen. Ställ på mörk och sval plats i 3-4 veckor.
Därefter plockas krikonen upp ur vätskan (som sparas!) och torkas, i t.ex torkugn eller utomhus om det är varmt och torrt. Ca 3 dygn tills de börjat bli skrynkliga, men inte knastriga.
Därefter läggs de tillbaka i vätskan och ligger där till nästa år (!) då de tas upp och torkas ett dygn till.
Därefter är dina umeboshis klara!!! Men de blir godast efter ungefär 1-2 års lagring, så här får man avgöra hur mycket tålamod man orkar ha. De kan förvaras torra i glasburk med lock eller i sin vätska. Vätskan kallas ume-vinäger och är god till typ allt.

Svart kaffe med…

Nu har det ju varit poppis att smaksätta kaffe på olika sätt, med sirap eller typ Irish coffee-smaksatta bönor. Det är inte helt min grej, gillar inte sött kaffe och vill hellre köpa fina, ekologiska bönor som smakar gott av sig själva. MEN det är ju liksom inte som att jag hatar smak eller nåt. Så istället smaksätter jag mitt kaffe genom att bara strössla grejer i botten på filtret, innan jag skopar i kaffet. Med till exempel

  • Kanel. Supertrevlig smakkombo.
  • Chili. Helst cayenne. Varje morgon, utan undantag. Chili gör också att kaffet SMAKAR varmt även när man stängt av bryggaren och det börjar.
  • Johannesört. Ger ingen direkt smak, men några blommor johannesört i filtret tar bort det kaffe-ångest-skaket som koffein kan ge.
  • Ringblomma. Inte heller nån smak, direkt, men om jag känner mig lite PMSig, eller haft nå tjall med kistan, så kan lite ringblomma varje morgon hjälpa till att reda ut det.
  • Vanilj. Läste PRECIS om det här och blev så sugen att jag var tvungen att skriva det här inlägget bara för att komma ihåg. Ok, du vet när man använder riktig vanilj, då skrapar man ju liksom ur en vaniljstång, och sen använder man bara skrapet? På den här sajten rekommenderar dom att man lägger den urskrapade stången i sin kaffeburk, för att ge en lätt vaniljparfym till kaffet, en parfym som dessutom triggar känslorna glädje och trygghet. 😍😋🤤