Tep Ménilmontant

Varje morgon tar jag köksavfallet, som jag samlar i en av de bruna påsarna som vi köper potatis i, och vandrar iväg tio minuter till TEP Menilmontant. Det var en övergiven sportanläggning där grannarna började spontanodla och anlägga en gemensamhetsträdgård. För typ tio år sen (give or take) bestämde sig staden Paris för att riva anläggningen och bygga bostadshus istället. Planerna gick så långt att sporthallen revs, och trädgården förstördes. Grannarna blev så upprörda att de började samlas för manifestationer på platsen, och nu, för ett par år sen släppte staden planerna på bygget och överlämnade marken till grannarna. Och här finns nu en matkompost som alla vi som bor här fyller på.

Just den här morgonen hade jag fått nyheter som gjorde mig upprörd (det har löst sig nu, så ingen fara). Så jag tog min saggiga bruna påse, traskade iväg till TEP, kastade komposten bland alla andra grannars bruna potatispåsar och sen strövade jag omkring längs de igenvuxna gångarna där hönsen gräver gropar så djupa att de nästan försvinner. Jag satt på en av de hemmasnickrade bänkarna och följde murgrönans rörelse över graffitin på de gamla söndervittrande murarna och kände sån enorm tacksamhet över att de som bor här valde att rädda den här platsen. Solen värmde lite, lite och fåglarna kivades ovanför mitt huvud och jag kände hur jag kunde mjukna, bara en gnutta, bara för en stund, runt allt som kändes överväldigande och tungt.