Jag har precis läst Isabel och Julian Bannermans bok ”Landscape of Dreams” och den var enormt inspirerande. Framför allt tog jag till mig hur dom, inte bara en gång, utan gång på gång, köpt sig stora, mäktiga ödehus som dom sen renoverat till nån form av bebolighet. Och det är just HUR dom renoverat som jag tar till mig: i deras första hus, The Ivy, saknades både el och fungerande vatten. Toan var en hink på övervåningen som man kastade ut genom fönstret. Så det första Julian gjorde var att plantera två mäktiga lindalléer. Allt det andra fick vänta. En kompis till dom, som också bodde i helt sjukt förfallet högreståndshem, hade vid något tillfälle blivit utelåst eller liknande (historien förtäljer inte riktigt vad det var som faktiskt pågick). Han var i 70-års-ålderna men lyckades klättra hem igen genom ett björnbärssnår och sen vidare igenom ett hål i ytterdörren som några inbrottstjuvar spettat upp.
Allt det här är extra intressant för mig eftersom jag OCKSÅ köpt ett mäktigt gammalt ödehus. Och en sak som Bannermans gör så himla bra är vertikal odling. Som blåregnet här under. Utifrån gamla foton bedömer paret Bannerman att det planterades nån gång innan andra världskriget. När de flyttade in, vilket jag tror var på 80- eller 90-talet, så var slingerväxten bara ett tanigt härke. Så när dom renoverade fasaden la dom ner blåregnet (om jag fattat allt rätt) mot marken, sen monterade dom vajrar längs fasaden som de tvingade blåregnet att klättra längs, och så började dom pincera växten (återigen om jag fattat allt rätt) på samma sätt som man gör med vinrankor, så att dom blir feta och starka och blommar ymnigt överallt, och inte bara i en tuss högst upp.
Om man gör allt det, då kan man få en fasad som ser ut så här.
the secret gardener 