En oväntad favorit den här torra, heta sommaren var inte en grönsak, utan en vild blomma. Jag hittade den som ett ogräs i grönsakslandet, den såg ut som en lång skranglig maskros, men gjorde mig nyfiken. Jag la upp en video på internet, och internet var överväldigande enigt om att det var ÄNGSHAVERROT.
Jag fick även ett recepttips av Magnus på Fäviken: knipsa av stjälken ganska långt under blomman och fritera hel.
Numera använder jag samma metod som för sparris när jag plockar: låter fingrarna löpa längs den lätt böjda stjälken mot blomman, och där det känns som om stjälken ”vill” brytas av, där bryter jag. Om jag är osäker på om jag fått med en träig del så tuggar jag lite längst ner: är det träigt så knipsar jag av mer.
Ängshaverrot har riktigt bisarra namn på engelska: showy goat’s-beard och Jack-go-to-bed-at-noon. Det där sista handlar om att blommorna stänger sig vid lunch ungefär. Alltså är växten lättast att identifiera på förmiddan.
Roten ska också vara ätlig, men eftersom jag vill att mina plantor ska komma tillbaka (är den flerårig!?) har jag bara ätit blommorna. Enklaste tillagningen är att bara slå kokande vatten över blommorna, vänta nån minut, skölja dom i iskallt vatten, och sen strössla på lite salt och ringla över lite riktigt fin rapsolja. Riven pecorino och nån rostad nöt eller eller frö (pinje eller hasselnötter tex) är inte fel heller.
Enligt en okulär besiktning verkar ängshaverrot trivas i riktigt lerig jord, och har inget emot torka. Enligt rykten på internet ska den sprida sig som en löpeld. Önska mig lycka till under kommande säsonger. Om ni inte hört nåt från mig i juli nästa år har jag drunknat i ett hav av ängshaverrot.
the secret gardener 