Mina drömmars odlare: Annemarta Borgen

Jag skriver ju en krönika för Allt om Trädgård, och oftast är det min geniala redaktör Anna G Tufvesson som kommer på vem jag ska skriva om, och även om jag aldrig hört talas om personen tidigare så blir jag alltid blixtförälskad.

Just den här månaden, juni 2017, var det dock jag som valde: norska Annemarta Borgen är en av mina absolut bästa odlare och författare. Jag bjussar på krönikan här nedanför, men numret finns ute nu, så spring och köp det vettja!

Annemarta Borgen – Sagolik odlare med livsfarlig utstrålning

Annemarta Borgen föddes i Norge 1913, dog 1988, och bodde däremellan på gården Knatten, på ön Asmaløy, med sin man och en kombinerad ros- och örtagård som hon fyllde med ätliga, magiska och medicinska växter.

Första gången jag hörde talas om henne var via Lotte Möller, som skriver om hur Annemarta, tillsammans med Lars Cedergren, legendarisk rosodlare i Skåne, väckte det nästan maniska intresset för gammaldags rosor som har blommat sedan 1980-talet. Jag beställde Annemartas första bok, ”Min örtagård”, och gick omedelbart och ohjälpligt vilse i hennes värld, som är både förförisk och förrädisk, precis som de bästa sagorna.

Annemarta berättar om barndomens jaktresor, till vänner i sameläger, där hon tuggade fjällkvanne och somnade vid elden, om armodet under kriget när potatislandet var det som höll folk vid liv, om tillfredsställelsen av en källare fylld med egenodlat, hembränt fruktvin, om trädgårdsgångar täckta med musselskal. Den historia som kanske säger allra mest om det vilda, vackra liv som hon levde finns i kapitlet om malört. Annemarta hämtar ett par tips på malörtsanvändning från sin gammelmorbror Per, som brukade öva på att dö genom att varje torsdagsnatt sova i en likkista. Han visste också vilket datum det faktiskt var dags, så en gång om året samlade han hela släkten på tre dagars gravöl. Det blev traditionsrik familjefest, med ”fylla, slagsmål och dans, sång och ingen kyrkgång”. Det serverades kaggar med malörtsbrännvin och hembryggt enbärsöl i tennstop. På natten gick hela släkten i procession till den lyxiga kistan, som var fylld med malört (för att hålla skadedjuren borta). Där la sig Per med en bibel på bröstet och en svartkonstbok under huvudet (för att täcka in alla eventualiteter). Året då Annemarta fyllde 13 låg han död i kistan på den tredje morgonen. Sedan blåste det upp till storm och ingen kunde komma varken till eller från ön, och varje dag dränkte man kroppen i malörtssprit för att dämpa lukten och förruttnelsen.

Karin Berglund skriver också om Annemarta, i ”Det var en gång en trädgård”, och när jag träffar Karin tvingar jag henne att upprepa historien. Karin tog båten till Knatten, och Annemarta mötte henne med långt, svart hår och en utstrålning som fick en att förstå varför gamla tiders medicinkvinnor uppfattades som livsfarliga. Men av hennes världsberömda rosenträdgård syntes inte ett spår. ”Hon är ett geni,” tänkte Karin, utan att våga säga något. ”Det är skönlitteratur. Hon har hittat på alltihop.” Senare fick Karin veta att Annemarta hade planterat rosorna som kärleksgåvor till sin man. När han dog, och Annemarta sörjde sitt livs kärlek, vissnade rosorna och trädgården attackerades av skadedjur som raderade den från jordens yta.

Så levde och odlade hon, Annemarta. Som i en gammal grekisk saga. Och jag kommer för evigt att drömma om att kunna skriva – och odla – som hon. I framtiden kanske, när jag samlat på mig livstider av kunskap, erfarenhet och poetisk begåvning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s