”Herbariet” är ju nominerad till Svenska Designpriset (rösta du med!). Så här kommer lite bakgrund till vissa delar av formen (fattar ej typsnitt och sånt, så det lämnas därhän).
Stefan Fält, alias art directorn, alias ”mannen” här på bloggen, alias min man, är den som gjort ”Herbariet”.
Han funderade länge jättenoga på formen.
Sen en dag, på gatan i Paris, tvärstannade han och sa ”Vi ska aurafota växterna”.
Foto: Valdemar Asp
Då visste vi inte hur det gick till, eller ens att det var en grej, men efter några sökningar visade det sig att det heter kirlianfoto och att folk på internet bygger sin egen kirlianutrustning för att typ jämföra ekologiska och icke-ekologiska grönsakers utstrålning. Det finns till och med en thriller i ämnet, ”The Kirlian Witness”, som handlar om ett gäng krukväxter som ska måste peka ut en mördare. Vi visste fortfarande inte hur man gjorde, men våran kompis Valdemar Asp jobbar som fotograf och är dessutom utbildad ingenjör, så vi bad honom söka på saken. Efter bara några dagar hade han utfört ett första, lyckat experiment. Sen byggde Valdemar, tillsammans med sin pappa (piratradioentusiasten) en utrustning för kirlianfoto i en bastu i Tullinge. Valdemar berättar smart och bra om fotona HÄR.
Men boken är ju inte bara vetenskap. Långt ifrån. Vi behövde någon som representerade mystiken också. Lina Scheynius har varit en favoritfotograf länge-länge och jag uppvaktade henne med små magiska paket på posten (Lina bor i London). När Lina sa ja fick hon en lång lista på saker som mannen var ute efter:
olycksbådande träd
fingrarna i jorden
mystiska flaskor med tvetydiga vätskor
växt som försöker säga nåt
osv.
Foto: Lina Scheynius
Som en privatdetektiv gav sig Lina ut för att leta upp allt. Den knepigaste grejen att hitta var spikklubba. I flera månader skickade Lina mail med subject ”Är det här spikklubba?”, innehållande vackra bilder på alla möjliga olika växter som ingen av dem var spikklubba. Hennes foton på änglatrumpet var så bra att jag övervägde att bara skriva om spikklubbs-kapitlet istället. Vår sista utpost i jakten var det helt underbara medicinska museet Herb Garret. Museum är egentligen missvisande. Det är mer bara som en gammal torkvind som är helt fullsmäckad med läskiga gamla kirurgverktyg och all världens medicinalväxter.
Foto: Lina Scheynius
Där finns inget register, inga lappar, ingen ordning, bara staplar och åter staplar av coola dammiga grejer. ”Är det här spikklubba?” frågade Lina, ”Det här då?”.
Vi var där i några timmar. På nåder. Det dök upp en skolklass som fyllde hela rummet och tjöt inför de fruktansvärda barnmorsketängerna. Jag trängde mig förbi skolklassen, ner för spiraltrappan till receptionen för att fråga om Lina kunde komma tillbaka och fortsätta leta en annan dag (det fick hon, på nåder). Och när jag trängde mig upp igen stod Lina och glittrade bland alla barnen och sa ”Jag har hittat den.” Längst ner, i ett dammigt, låst glasskåp som ingen på plats hade nyckeln till, inklämd bland giftflaskor (och etiketter med ord som ”cocain”, ”ergotamin”, ”atropin”) fanns vår spikklubba. Lina ålade sig ner på mage på golvet, undvek smidigt att bli trampad på av skolklassen, tryckte linsen mot glaset, brände av en bild och när rullen kom tillbaka från framkallningen visste vi att vi hade en bok.
Det var allt från den sagobok som är en art directors liv för idag! Ni-na-ni-na etc…
PS. Glöm inte att rösta.
the secret gardener 