Score!

Orelaterad fransk bok som jag vill ha.

Strax innan vi drog ifrån Paris, tillbaka hem till sverige, visade det sig att det var puntarelle-säsong i Frankrike (ping Lycantrophy!). Och under en av våra sista kvällar lyckades jag scora det allra sista huvet på den lyxigaste grönsaksaffären i Le Marais.
Och det såg ÄNNU mer ut som en muterad maskros kombinerad med ett blomkålshuvud än på bild: en supertydlig endive-växt helt enkelt.
Jag lagade till den en söndagkväll, medan jag lyssnade på sufiska chants.

Jag tror (eller jag vet, tror jag) att det finns olika sorters puntarelle, och att min kanske var en mildare variant, för på internet står det att ytterbladen är nästintill oätliga, medan mina ytterblad var riktigt goda.
Jag följde ändå det romerska grundreceptet, och plockade bort alla ytterblad, men jag sparade dom och använde dom istället för pak choi i nån sorts rödcurry-gryta, och det funkade skitbra… HÄR finns en enkel puntarelle-manual, med bilder.

När jag ryckt bort alla maskrosliknande blad kom jag till växtens väldigt speciella hjärta, som alltså är uppbyggt lite som ett blomkålshuvud, men med små sparrisar istället för blomknoppar.

Dessa minisparrisar bröt/skar jag loss, och sen strimlade jag dom mycket tunt och la dom i en skål med isvatten. Det är meningen att dom ska krulla ihop sig, men jag tror kanske inte att jag skar mina tillräckligt fint för dom förblev raka.

Sen blandade jag en sås på citronsaft, olivolja och sardeller (pesketarian för en kväll, so shoot me) och svartpeppar.

Efter nån halvtimme-timme plockade jag upp puntarellestrimlorna ur isvattnet, baddade dom torra med hushållspapper, la dom i en skål och vände ner såsen.

Och smaken? Jo men den var ju god, så klart. Men precis som med så mycket italiensk matlagning känns det som att metoden är halva grejen, metoden och proveniensen på råvaran. Och jag vet att det är typ själva definitionen på att sparka in öppna dörrar att hylla italiensk matlagning, men jag gillar verkligen det. Att ta sig tid att laga och att låta varje ingrediens göra sin grej utan att lägga sig i så mycket. Att stå där och strimla dom där förbaskade små spröten, att se hur dom beter sig i isvatten, att torka dom och verkligen titta på sin grönsak. Det blir helt omöjligt att inte tänka på all historia och allt arbete som gått in i grönsaken när man väl får lov att äta den. Så ja, det är klart att det var gott. Men sättet den smakade på var liksom ganska mycket beyond gott också.

Annonser

En reaktion på ”Score!

  1. Tack för pingen! Fruktansvärt kul läsning. Är mitt uppe i tankarna vad årets odlingsknark ska vara. Har snubblat över en massa spännande örter i år och det är svårt att inte attraheras av idén med kikärtsbaljor som odlas för att ersätta edamamebönor till ölen.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s