Tasha Tudor-special

Jag vet inte om jag sagt det, men jag skriver en krönika i varje nummer av Allt om Trädgård. Varje krönika handlar om ett – ibland ganska symboliskt – möte med en cool trädgårdsperson.

En av dom som jag började tycka allra bäst om efter att vi träffats var Tasha ”Knastanten” Tudor. Och eftersom andra verkar ha tyckt samma sak (Ronny Ambjörnsson bland annat #humblebrag (eller vänta det kanske inte var nåt humble med det skrytet!?)) så lägger jag upp texten här.

Den publicerades i år, i nummer 5 2015 av Allt om Trädgård.

MÖT TASHA TUDOR
Under en period i mitt liv – ett tag efter att jag blivit odlingsintresserad, strax innan jag fick en kolonilott – trodde jag att alla odlingsböcker höll på att ta slut. Att jag läst dem alla. Så jag började nervöshamstra det mesta med orden ”trädgård” eller ”odling” i titeln. En som jag planlöst högg åt mig på en loppis var The Secret Garden, en barnbok inläst på kassett (jag lyssnade på uråldrig Walkman). Den kom att påverka min odling minst lika mycket som en faktabok, och när tredje kassetten inte funkade (hur skulle det gå med de fattiga, lytta, elaka barnen och deras igenvuxna trädgård!?) stormade jag ut och lånade bokboken. Där fortsatte berättelsen om återfödelse och rosenskötsel, inramad av illustratören Tasha Tudors egendomliga små teckningar.
Tasha Tudor var en fantastiskt excentrisk, amerikansk överklasskvinna (hennes föräldrar var polare med Mark Twain och Einstein) som föddes 1915 men som önskade att hon fötts 1830. Utifrån detta lajvade hon sig sedan igenom sitt liv. Trots det (tack vare?) lyckades hon – utan el eller moderna verktyg – odla en trädgård bortom tiden.
Efter att flera av hennes barnböcker blivit bästsäljare lät Tasha bygga ett hus i New England, kopierat planka för planka utifrån en 1700-tals-bondgård, komplett med uråldrigt kök och gluggfönster. Där levde hon utan radio och TV – ett tag hade hon ingen el utan körde med oljelampor. Hon mjölkade sina slokörade getter barfota och kokade rosa äppelmos som hon serverade med getyoghurt och kaksmulor. Hon odlade lin som hon sydde kläder av (jag har testat detta och andra årets skörd, som var 100 procent större än första, skulle lätt räcka till en rejäl stjärtlapp) och picklade allt som kom i hennes väg. I fyrtiotalet år verkar hon sväva tidlöst någonstans i det där ultimata, belästa glappet precis mellan 70 och 80 (hon blev 92).
På ett foto i boken The Private World of Tasha Tudor bär hon vad texten beskriver som sin fin- klänning när hon gräver upp knubbiga potatisar ur den feta Vermont-jorden. Klänningen är svart och skulle funka bra som sorgedräkt för en mycket traditionell laestadian.
På det sättet – tunn och fågellik och iklädd fattiga finklänningar – odlade hon sin lustgård på en ljummen södersluttning. Hennes fruktlund verkar ständigt fylld av paradisäpplen hängande från kala, dramatiskt dimfuktiga svarta grenar, och pumpor mognande under fullmånen. Och precis som i tv-serien Gilmore Girls (som också utspelar sig i New England) verkar Tasha leva ett helt liv under en ständigt pågående, gnistrande vacker höstvecka.
Mark Twain ska ha sagt att ett år i New England består av nio månaders vinter följt av tre månaders dåligt kälkföre. Alltså är Tashas trädgård ingen ouppnåelig dröm – i alla fall inte klimatmässigt. Det första hon gjorde på sin bondgård var att plantera tusentals påskliljor. Varje maj bildade de en gul matta under de vit- och rosablommande paradisäpplena. Det kommer vara det första jag gör också. I framtiden. Iklädd skor.

Här är orignalsidan.