Det är ett känt faktum i vår familj att jag har extremt o-gröna fingrar (gråa fingrar? Fingret mitt i handen? Inga fingrar?). Jag hävdar hela tiden att det har att göra med kunskap – den som vet mest, odlar bäst. Eller nåt. Det är därför det är så frustrerande att mannen, i sin tur, har väldigt gröna fingrar. Jag hänger över hans axel och tjatar om ph-värden och planteringsdjup, medan han bara säger ”Ge mig den där rotklumpen nu” och får växter att trivas på de mest osannolika ställen.
Så, bara för att jag inte ville ta några risker, läste jag på en massa om saffranskrukus i höstas, och bad sen mannen plantera dom åt mig. Och lo and behold, 
nu har dom kommit upp. Tunna, lansettlika, gröna blad, med en ännu tunnare vit strimma i mitten, som exotisk gräslök som petat sig upp genom det tjocka halmtäcket jag bäddade in dem i.
Nu behöver jag bara vänta en fyra-fem månader till innan jag vet om dom kommer att blomma eller inte.
the secret gardener 