Primula Liv

Det är något jag inte berättat.

De senaste månaderna har jag känt mig allt mer dragen till… vivor. Jag vet, jag vet. Det är jag som alltid säger att blommor är naturens motsvarighet till plastöverdrag på finmöblerna och chintz-gardiner, och att enda anledningen till att  ha dom i trädgården är för att förvirra skadedjur, eller för att en del av dom i själva verket bara är örter i slampigare kläder.

Och om det hade varit gullvivor hade det väl varit en sak – precis som alla gammelsvenska växter som inte är omedelbart dödliga har gullvivan använts som krydda i brännvin – men  jag har ögnat små, snuttepluttiga, multifärgade primulor. Jag skyller på att vintern varit så hård.

Och precis när jag trodde att skammen skulle bli totalt överväldigande så kommer Parc de Buttes-Chaumont i Paris och löser mina problem, genom att kombinera vita vivor med nån sorts märklig frisésallads-kål på ett så förtjusande sätt att inte ens Derek Jarman skulle kunna motstå det.

Annons