Det är lätt att skratta åt allt det där med att alla kallar en ung i odlarvärlden, fastän man är medelålders, och att skämta om att alla ens nya vänner minns båda världskrigen, men sen händer något som gör att man inser att de flesta odlare faktiskt är gamla. Som till exempel att två odlare som jag inte känt personligen, men ändå haft kontakt med och gillat, dött på mindre än en månad.
Den ena, som såg ut att vara äldre än livet självt, men alltid, så fort nån snackade skit om unga odlare – vilket händer hyfsat ofta – förvandlades till en obstinat unge som försvarade alla nyodlare med näbbar och klor och respektlösa skämt. Den andra, halvblind, i alla fall utgick jag ifrån det eftersom han hade såna där blindglasögon och vit käpp, men som ändå rensade ogräs som om det inte fanns någon morgondag.
Hade det varit två ickeodlande vänner till mig hade det varit katastrof – två personer, borta, på två veckor. Men nu är det odlare, och då beklagar man och går vidare. Som sagt, det här var inga nära vänner, så jag har egentligen inte rätt att bli upprörd, men det känns ändå helt nytt och konstigt. Det kanske var annorlunda förr, när det var så lite folk i världen att alla umgicks över generationsgränserna, och kanske håller jag nu på att bli utbildad i livets skola, och då antar jag att det är något positivt. Men än så länge känns det bara ledsamt.
PS. Om man sköljer håret i avkok på kungsljusblommor blir det extra glansigt.
the secret gardener 