Perpetuum Cooliflora

Jag kom inte på nån bra rubrik, för nu ska det handla om det coolaste jag vet: perenna grönsaker!

De senaste veckorna har jag nosat reda på potentiella växter till halvön, som jag delat in i olika kategorier (bärbuskar, örter, gräs etc). Fleråriga köksväxter är en av de saker jag och M pratat om att fylla halvön med, så bland alla kalk- och tork-älskande växter gjorde jag en speciallista med dom här härliga grönsakerna.

• Strandkål (crambe maritima) – det här är ju den mest självklara av alla. Jag tror den kanske redan växer där. Snygg, gråaktig, mäktig kål som man kan äta innan den börjar blomma.
• Brassica oleracea var. ramosa – nån sort vildkål som jag inte hittar på svenska. På en holländsk site hittade jag det här: ”genoemd is een wintergroene, doorlevende bladkool, tot 120 cm hoog, die nooit zaad produceert, maar jaarrond vanuit de oksels jonge zachte scheuten vormt. De bladeren kunnen zowel rauw als gekookt of gestoofd gegeten worden.” Vilket jag tolkar som att den är vintergrön bladkål som blir 120 cm hög, och att man kan äta bladen råa och kokta. Kanske.
• Rabarber – ser mäktig ut, smakar gott. Det skulle nog kunna bli asfint om man planterar dom i långa rader och skaffar såna där viktorianska drivbyttor i terracotta och bleker stånden på våren. Är det inte konstigt att allt viktoriansk alltid handlar om att tvinga undan det som naturen vill ska ske? Oh well. Gott blir det i alla fall.
• Jordärtskocka – är perenn så länge man lämnar några knölar i marken varje höst. Kan odlas som vindskydd för andra, känsligare grönsaker eftersom de blir så sjukt höga.
• Kronärtskocka – Herrgård ska vara den med bäst härdighet i Sverige. Den förökas inte med frö, och jag har ännu inte hittat nånstans att köpa plantor – kanske mest eftersom alla eko-handelsträdgårdar jag ringt till hitills har svarat nyvaket och förvirrat förklarat att de inte öppnar förrän om nån månad. Latmaskar!
• Kardon – efter att ha antingen rensat kardon i två timmar innan middan, eller rensat kardontrådar ur tänderna i två timmar efter middan, blir jag mer och mer intresserad av att testa att äta kardonknoppar, som jag läst också ska gå.
• Strandbeta (beta vulgaris var. maritima) – mangoldens förfader. Vet ej om den är härdig, men det är alltid coolt med vilda grönsaker.
• Rankspenat (hablitzia tamnoides) – flerårig spenat-aktig pryl. Som klättrar. Högt.
• Harsyra/Sköldsyra (rumex acetosa samt scutatus) – syror är så mäktiga! Jag kröp alltid omkring under skuggiga lövträd och proppade i mig harsyra när jag var liten. Det är tydligen rätt skadligt för levern har jag läst nu. Oh well. Gott är det i alla fall.

OCH VINNAREN ÄR

• Cikoria/endive/vägvårda/vafan den nu heter – den här märkliga, märkliga grönsaken har jag på sistone börjat köpa i affären. Den är god. Jättegod. En fransk vän blandade den en gång med valnötter och grönmögelost. Det var himmelskt. Jag har blandat den med rostade mandlar och riven parmesan. Också fint. Men så här odlar man den: på sommaren sätter du blomman, vägvårda, som vanligt. När hösten kommer klipper du ner blomman och stjälkarna, gräver upp roten och sätter den i en bytta med sandjord. Byttan ställer du kallt, mörkt och fuktigt. Några veckor innan du blir sugen på att äta sallad ställer du byttan varmare (15-20°), men fortfarande mörkt och fuktigt. Då växer det plötsligen ut ett salladshuvud där det förut satt en spinkig blå blomma. Fucked up. Jag fattar liksom inte ens hur det går att sälja en sån grönsak. Den borde kosta flera tusen. Hur som helst är den perenn och jag har sett den växa vilt på öland.

Annons