Då och nu

Stod precis och såg mig i spegeln, och allt var lite suddigt för att jag dragit i mig en kopp kaffe och en bulle, och jag blir alltid lite suddig av kaffe. Och så kom jag på hur jag kände mig innan jag slutade jobba, och plötsligen var det viktigt att jag fortsatte komma ihåg det. Så jag bestämde mig för att skriva ner det. För så fort man skriver ner något så behöver man inte ha det nerskrivet längre, då minns man det ändå. Så, inte för att gnälla, och jag vet att politiska fångar blir torterade i Iran, men bara för mitt eget minnes skull, och för att påminna mig själv om hur härligt allt är nu, så innan jag slutade jobba:

  • hade jag yrsel. Inte så att jag kräktes hela tiden eller nåt, men så där så att när man är ute och går så är man inte säker på om marken ska möta ens fot eller inte, för att det känns som man är på väg att trampa ut i ingenting. Eller om man står still i ett rum så känns det som om man kanske precis håller på att falla bakåt eller framåt, och det är bara att man vet att man inte gör (eftersom ingen annan reagerar) som gör att man inte hugger tag i nåt för att hålla sig uppe. Ibland känns det mer som att åka berg-och-dalbana, fast man står still.
  • längtade jag väldigt mycket efter att dö. Jag tänkte att det skulle vara som att sova gott ungefär, fast att man inte skulle behöva ha stress-drömmar om att vakna igen. Ibland satt jag och lyssnade på Radiopsykologen (ett av världens mest irriterande program) och funderade på hur pinsamt det skulle vara att ringa in och fråga vad man kan göra åt dödslängtan. Jag tänkte att det kanske fanns ett trick, typ, ta två alvedon och drick mycket vatten, och att jag bara behövde få reda på det för att bli av med det där efterhängsna.
  • grät jag på väg till jobbet när jag såg: nån som var ute och gick med hunden (inte hade hunden med på väg till jobbet, utan bara liksom var ute och tog en sväng med den), hade på sig flip-flops (alla månader utom juli/augusti), par som satt på en parkbänk och drack 7/11-kaffe, par som stod och tittade på vattnet vid ett broräcke, par som strosade åt samma håll, egentligen alla par som inte bråkade eller var ivägen för mig, pappor eller mammor (obs, ej tillsammans) som stod på huk och tittade på en byggarbetsplats med ett litet barn utan att de sa något till varandra, tanter eller farbröder som hängde ut genom fönstret och rökte och tittade på mig som var på väg till jobbet.
  • fick jag plötsligen mjölksyra i armarna utan att jag lyft en soffa.
  • hade jag hjärtklappning som började snabbt och sen blev hård och oregelbunden så att det susade i öronen och jag blev andfådd och fick huvudvärk tills jag la mig ner eller gick in på toa och hängde med huvet mellan bena.
Det tog ungefär en vecka innan allt försvunnit, och nu hade jag alltså nästan glömt att det var så det brukade kännas. Sjukt.
Jag älskar min trädgård. Jag älskar ledighet.
Annonser

2 reaktioner på ”Då och nu

  1. låter som du var på gränsen till utbrändhet.. tragiskt att man tvingas in i ett sånt ekorrhjul. har varit i samma situation. fick trycka hårt på bromsen. du gör helt rätt!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s