Wåår

Ok, lite tidigt, men det var tagetes-special i det här numret av The Garden, så jag tänkte försöka snoka reda på mina favoriter. Det är konstigt med tagetes, det verkar som att alla (ink. jag) ogillar dom, ända tills man får en egen trädgård, då börjar man gilla dom (även jag). Dom är så enkla och, javenne, bonniga. Men samtidigt så drar dom till sig blomflugor (dom där låtsas-getingarna, inte dom som surrar runt i vasken när det är rötmånad), och blomflugor i sin tur äter bladlöss. Så yay för naturligt växtskydd.

De finaste i The Garden var
  • T. Patula, Aton Fire
  • T. Patula, Bonanza Flame
Båda var dubbelblommiga och mäktiga, med röd-gul-spräckliga blad.
Taggarna ska i jorden i början på april, och sen ut i trädgården i början på juni. Tror de kan se mäktiga ut tillsammans med riktigt mörkt röd grönkål, eller svartkål.
Undrar vart jag ska få tag på fröet…
Annonser

Weenter

Ett smart tips jag fick en gång är att inte ställa övervintrande krukor i söderläge, då skadas de av vårsolen.

Saker som har lite svårare att klara kylan passar bra i trapphuset, lagom svalt och ljusare än i lägenheten oftast.

En fantastisk bok om odling

För ett tag sen smög jag och Ulla i väg till Myrorna med en stor låda kontorsjunk, för att idioterna på mitt jobb tycker att det är en bra idé att slänga ALLT (hela paket oanvända batterier, gratis skor som annonsörer skickat till oss, skrivmaskiner som behöver nytt färgband) i soporna istället för att skänka bort det när man flyttar från ett kontor till ett annat.

I bokavdelningen hittade jag en kassett-bok som hette Den Hemliga Trädgården för tio kronor, vilket jag tyckte var ett bra pris på en trädgårdsbok.
Och så nu när jag blev tjänstledig tog jag fram mannens ashäftiga freestyle från 80-talet och började lyssna varenda vaken, ledig sekund för det visade sig vara VÄRLDENS BÄSTA BOK.
När jag kom till fjärde bandet, av sex, pajade det och jag fick panik och var tvungen att gå till biblioteket direkt nästa morgon för att låna boken och läsa den som en vanlig människa.
Igårkväll på tvärbanan tog den slut, och det är oerhört sorgligt.
Jag grät nästan varje gång jag läste den, oavsett var i boken jag var, och jag tror, som man alltid gör, att den kanske handlar om mig. Inte för att jag är en ful, gulsiktig flicka från Indien som förlorat båda sina föräldrar i kolera, utan för att jag
  1. inte heller vill att min trädgård ska bli ”så där fin”
  2. vet hur det känns att titta på en fågel och undra om man nånsin kommer att få se den igen
  3. kan bli så lycklig att det är svårt att andas av att känna lukten av vårblöt jord
  4. också står där och petar med kängan på allt det bruna och vissna och undrar om det verkligen kan finnas nåt liv i det där döda
Nu efteråt har jag börjat fundera om alla trädgårdar är hemliga, inte för att det är svårt att hitta till dom, utan för att de hittar något, eeeh jag vet inte, hemligt i en själv. Det är det som är det hemliga rummet som aldrig öppnats förr, den där platsen i en själv (åh jag låter som en obehaglig KBT-person) som plötsligen finns, som inte gjorde det innan man sådde det första fröet som grodde och såg en krusbärsbuske komma till liv efter att man plockat bort de gamla grenarna.
Och nu precis berättade mannen att den lilla fågeln vi spanat på i vår trädgård är en rödhake! (Eller ”rödhakesångare” som Dickon, Colin och Mary skulle sagt).

Here Comes the Sun

Åh kolla vår mäktiga, men lite efterblivna solros, som aldrig fattar var solen är nånstan. Måste slå upp vad sorten heter, för den är sjukt fin, med röd-svarta, sammetsaktiga blad och gulsvart pollenludd som bina grottar runt i som fulla engelsmän på ett foamparty på Ibiza. I den fantastiska boken Vilda grannar står det att man ska skära av rosen när stammen börjat gulna på baksiden, torka den, och sen lägga ut den till fåglarna som den är.
En kommer dock att få stanna hemma hos mig. Tänk att äta hemmagjorda solrosfrön i filen i vinter…

Preventivmedel

Igår kom King-Kong förbi lotten medan jag plockade monilia-drabbade plommon (hej min äckligaste uppgift i trädgården näst efter att slakta sniglar!) och bet upp maskätna plommon. Här är hennes berättelse:

Det finns ett litet flygfä som heter plommonvecklar som tycker väldigt mycket om plommon. På våren lägger vecklaren sina ägg i plommonbladen, och lite senare, när frukten bara är kart, så föds en mask som äter sig in plommonet. Där inne bor masken och har det gott, tills den tröttnar. I vanliga fall, när frukten är mogen, skickar frukten en signal till moderträdet, med hjälp av kemi, och säger, ”Nu är jag färdig, nu kan du släppa taget.” Nu bor masken där, och masken vet hur man skickar den där signalen också. Så när masken tröttnat på att vara i plommonet och vill ha skjuts ner till marken skickar den färdig-signalen. Väl nere på marken hasar den sen hela vägen tillbaka till trädstammen, hittar en liten skarv att bosätta sig i, och förpuppas. Sen bildas ett flygfä, och så börjar allt om igen. Så smart är det!

Och det är därför de första plommonen varje år är maskätna, för att de skickat den där signalen, så när jag går och drar i dom för att se om de är färdiga, så släpper de taget för att de tror att de är det. Men i själva verket är det masken som sitter och tjuvringer.

Nu har King-Kong och jag kommit fram till att försöka täcka marken under våra plommonträd, så att talgoxen får det lättare att urskilja de små maskarna som hasar tillbaka mot trädet.

Hej snart är det vår

Nä, det är det ju så klart inte (som tur är, eftersom vår är den ruttnaste årstiden av dom alla), inte för nån annan än för dom som ska beställa gödsel åtminstone. Och jag ska beställa gödsel.

Nästan alla växter vill ha stallgödsel på våren, ett par kilo (eller cirka tre liter) per kvadratmeter ska räcka. Sen nån näve blodmjöl och så vattengödsling när allt har kommit upp ordentligt.
Vår leriga jord kommer få en massa kompost också.
Jag har inga perenna grönsaker än, men om jag hade det skulle de fått gödsel i juli istället.