Hej på dig, bönan

Det är mindre än en vecka mellan bilden ovan och den här, och jag vet att den där rudbeckian inte ger det bästa perspektivet, men rosenbönorna fortsätter att, hands down, vara den koolaste, snabbaste och roligaste sak jag nånsin odlat. Dom är ENORMA. Och ludna. Jag försökte förklara för kompisen Wall-E och han frågade, ”Mhm, så där som man är på kinden, under ögat?” Precis så. Bönorna är täckta av babyfjun. När fingertopparna pirrade lite efter att plockat bönorna kändes det extra osannlikt att de skulle gå att äta. Men när jag, mannen och Wall-E druckit tre öl på fastande mage var det inte så mycket att göra åt. Tillsammans skar vi av både toppen och slutet på bönorna, och drog en potatisskalare längs ”trådarna.” Skar bönorna i strimlor på längden, och så ner i kokande saltvatten. Jag mjukade upp vitlök och charlottenlök i smör och efter 4-5 minuter fick bönorna och lite chiliflarn följa med ner i smörgrytan. Lite överkokta, smöriga, lökiga, lite starka bön-skidor, som liksom verkar försvinna i ett grönt moln av flottiga vitaminer när man lägger dom på tungan, kan vara det godaste jag ätit den här månaden. Serverades ångande direkt ur grytan, tillsammans med amandine-potatis i ugn och en persiljepesto. Hoppas det mognat några fler idag.

Gravediggaz II

Jag kan tycka att det är svårt att komma ihåg saker man lärt sig, om man inte lärt sig dom genom att göra tvärtom och märka att det gick skitdåligt. Learning by failing liksom. Men ibland kan det hjälpa att få veta bakgrunden till en kunskap. Som till exempel när man frågade i gymnasiet varför just de här matte-ekvationerna var viktiga att lära sig, och läraren svarade: ”För att du ska få ett betyg bra nog för att kunna söka in till nån annan skola.” Nä, just det, inte så.
Men så här kanske: sandig jord gräver man på våren, ler-tung jord gräver man på hösten, för då kommer tjälen och snön och vintern att hjälpa till att bryta upp de hårda kockorna.
Om du inte är en ekologisk super-odlare så klart, då gräver du inte alls.

Gott för björnen, fjärilen och mig

Björnbären är beställda!

Jag har velat odla björnbär på påle ganska länge, och nu har jag tre stycken på gång, sorten Loch Ness, från Bergshamra. Försökte tjata till mig e-plantor också, rätt ska ju va rätt, men de lät lite dröjande när jag frågade om det.
Förutom att jag kommer göra sjukt god sylt på bären, om mannen inte hinner renäta buskarna innan dess, så gillar vissa fjärilslarver björnbär. Dom gillar klöver och viol också.
Och när jag ändå åker och hämtar mina björn-pålar så kommer jag passa på att kolla på några syrénbuddleja också. Nu jävlar blir det fjärilar av.

Mot alla odds


Rosenbönorna, som först snurrade in sig i hela köket för att jag startade dom för tidigt, och sen fick kämpa mot frost under ett täcke av fiberduk och kompost för att jag var tvungen att plantera ut dom för tidigt, har äntligen fått rejäla bönskidor! Några av blommorna verkar tycka att det varit lite torrt, men de som fått vara kvar och bildat frukt ska skördas innan bönorna svullnar. Terence Conran säger att man kan testa genom att bryta en skida. Om brottytan är ren och saftig är bönan klar. Sir T säger också att man kan börja nypa toppskotten när bönan kommit till toppen av sin käpp, vilket mina gjorde för flera veckor sen, men jag har inte hjärta att göra det. Dom ser så sjukt kul ut när de kastar sig ut i luften i jakt på mer slinger!
Mina lite svartmuskiga solrosor ser också ut att ta sig, och jag tror jag tänker testa att låta bönorna klänga på dom nästa år.
NP – Lucifer Rising-soundtracket av Hymns Of The Solar Tempel, riktigt jävla kriminell odlingsmusik!

40 är ingen ålder – för ett träd


Jag har ju blivit utsedd av vår koloniförening att arrangera den lokala delen av årets Peppar & Pumpa. För ett tag sen hade vi det första mötet, och jag lyckades memorera nästan allas namn.

Vi fick hälsa på på ett annat område, och mannen förstod inte vad det var som var roligt med den här bilden som jag mmsade till honom förrän jag förklarade att ”villan” var stor som en lekstuga (det är inte perspektiv och avstånd som gör att den där elboxen och gul-svarta pinnen ser ut att vara lika stora som huset, det var verkligen så det såg ut).
Allt var liksom byggt helt korrekt och skalenligt, fast mycket, mycket mindre. Husen var pytte, pytte, träden var klippta i minatyrform, för att inte avslöja att storleken på huset var helt fel, och flaggstångarna såg mest ut som överdimensionerade drinkpinnar. Bissart och roligt och millimeterklippta gräsmattor.
En annan intressant sak var att när jag presenterade mig och sa vilket område jag kom från så hände det gång på gång att damen (alla utom en var damer) sa, ”Jaha, det är du.” Jag vet fortfarande inte riktigt vad det betyder, eller varför mitt rykte kommit dit före mig. Men efter ett tag var det nån som utvecklade till, ”Jamen jag hörde att det var nån ny fartig tjej där borta!”
Ung och fartig! För andra gången i livet!
Jag fick höra flera gånger att det var roligt att lite ungdomar engagerade sig också. Jag tänkte att det nog berodde på att jag hade band-t-shirt, trasig jeans och mina grejer i en systemetpåse, men när jag berättade att jag faktiskt var 30, skrattade alla och sa, ”Ja, precis!”
Åh, odling.