Fina trädgårds-TV-programmet Trädgårdsfredag gör inte så många fel. De har ett manus, och verkar faktiskt betala för sitt soundtrack, istället för att bara använda porrfilmsmusik.
Det är ju fel att klaga, men det är ändå de bästa man är hårdast mot, eller hur?
Så varför, varför har man ett program där ett barn ska göra en trädgård? Där barnet sen inte gör något alls? ”Inte vill väl barn kratta och gräva?” frågar sig manuset. Nä det är klart att det inte är det barn ligger och fantiserar om på kvällen. Men det gör väl inte vuxna heller? När jag ska sova tänker jag på hur det skulle vara om jag kunde odla granatäpplen. Men jag går nästan aldrig och längtar efter att få kratta.
Man gör det, för att man måste, för att man vet att det kommr bli bra när man gjort det. Som barn man kanske man inte kopplar ihop handling och effekt lika mycket, och då gör man saker för att nån som man känner på sig vet bättre säger åt en att göra det. Och sen, när det väl är gjort, då upptäcker man att man blir glad och stolt över att ha gjort ett bra jobb.
Det fanns en tid när barn betydde något. De betydde extra arbetskraft, trygghet och ett par händer mer lojala än man nånsin kan betala för. Barnet hade ett värde, ett stort värde, som en fungerande del av en större familj, som ett viktigt kugghjul.
I Bangladesh räknar man med att barn når en break even-punkt vid 7-8 år. Där någonstans slutar utgifterna för barnet överstiga inkomsterna, och det börjar betala sig.
Men här och nu existerar barn enbart för att uppfylla föräldrarnas förväntningar. Och för att sitta passiva i en sin saftgrotta omgiven solrosor och pumpor, medan alla vuxna ligger på knä runt omkring och fantiserar om hur härligt barnet kommer att ha det.
Nog nu. Ge flickan en spade.
the secret gardener 
Pingback: Projekt Peninsula | the secret gardener