Utbrytarkungar

I en ny studie från SLU har de kommit fram till ett sätt att mäta förtätningar av mänskligt byggda grejer, och hur naturen påverkas av att bli fragmenterad. Jag tror att instrumentet kanske heter NILS.
När till exempel ett vilt område börjar styckas upp av vägar, så kan naturen hänga med ganska länge, men när de sammanhängande naturremsorna till slut blir för små för att djur och annat ska kunna ”hoppa” mellan, då ger de upp och försvinner från det området. Det är därför det till exempel är viktigt att ha många eller stora sammanhängande stycken natur i större städer, för att djur och natur ska kunna hoppa med hela vägen.

Men nu, för bara några dagar sen, när jag promenerade förbi Washington Square på väg mot The New York Public Library, såg jag att det motsatta är lika sant.

I china town, där jag bodde, verkade inte ens den mesta storstadsinnevånaren av dom alla, duvan, trivas särskilt bra. När jag promenerade omkring där rös jag och tänkte på Rachel Carsons bok Tyst Vår.

Men så dök Washington Square upp, billarmet sjönk undan och jag hörde för första gången sen jag landade fågelkvitter. Bara så där. Och mitt framför mig låg kanske en av de mest hopträngda koloniområden jag sett i mitt liv. Jag googlade nu, och den heter M’Finda Kalunga.
Jag gick fram till en dam som precis klev in genom en liten ranglig port i det två meter höga gallret och frågade om folk odlade grönsaker också. Hon sa att man gjort det förr, men nu var det mest blommor. Ingen äger marken, utom staten förstås, och det enda som det kostar att vara med är lite pengar för att hålla gångarna fina och vattnet rinnande.

Heja naturen!

Annons