Parley!

Kanske är det för att jag till slut tittat på så mycket Gilmore Girls att min hjärna faktiskt förvandlats till muffinsmet, men en av mina roligaste saker är… Årsmöte!
Bostadsrättsföreningsårsmöte brukade vara min favorit, men det var så klart innan jag ens visste att det fanns koloniföreningsårsmöten. För några dag sen kom kallelesen och den 14 mars händer det äntligen. Jag kan inte vänta.
Jag var med på ett möte i somras och tog följande anteckningar (mannen kunde inte vara med, så för att han inte skulle känna sig alldeles för ledsen antecknade jag allt spännande. Han verkade jättetacksam):

  • BREV TILL KUNGEN (En otroligt spännande punkt. En ondskefull markägare vill höja vårt arrende med 700%. Ett brev, som gjorde mig tårögd, hade skrivits till kungen (åh, hur var det undertecknat nu igen? ”Dina underdåniga tjänare” kanske…) för att göra honom uppmärksam på vad som höll på att hända. Ett press-drev hade mobiliserats, så att om kungen, mot förmodan, inte skulle höra vår ödmjuka bön, skulle nyheten – att kungen driver 70 fattiga, fromma kolonister från sina lotter – och brevet snabbt läcka till en större svensk dagstidning, kungen skulle bli tvungen att ta till damage control för att inte bli dränkt i en flod av badwill, och den onda markägaren skulle falla!)
  • TRIVSELGRUPP TILL SKÖRDEFESTEN (Det blev inte så mycket av trivseln eftersom det spöregnade rakt igenom skördefesten och mannen klamrade sig fast inne i vårt rangliga eternitskjul och ropade ut genom springorna i den snea dörren att han ”Aldrig mer skulle följa med ut hit när det är dåligt väder. ALDRIG.”)
  • ROCKKONSERT/GÅ VAKT NU PÅ LÖRDAG (Alla är jätteoroliga för att det skulle vara ”rockkonsert” i närheten helgen efter. Det har varit en massa inbrott i stugorna, blommor har förstörts lås har klippts upp och en äldre dam fick fick ett skåp uppbrutet, och allt socker uthällt. Hon berättade att hon pratat med sin syster som jobbade inom polisen och systern hade sagt att det var möjligt att inbrottstjuvarna letat efter droger. Det tyckte jag var sött. Så hur som helst, den här ”rockkonserten”, som jag råkade veta var en festival där våldsamma och stökiga band som First Aid Kit och The Radio Dept. skulle spela, och en av programpunkterna var konstsim, gjorde alla väldigt nervösa. Till och med dom som fnittrat lite åt att tjackpundare skulle ha brutit sig in i en gammal dams kolonistuga för att leta knark bland hennes minitary-kaffeservis var faktiskt rejält uppskakade. Det var fantastiskt spännande och kändes som att vara på ett möte på 50-talet.)
  • KOMPOSTKVARN PÅ STÄDDAGEN (Det här var inget speciellt.)
  • ELDNINGSFÖRBUD (En lång diskussion utrbryter om hur man bäst släcker en eld. Och så fick jag reda på att eldningförbud egentligen inte alls är eldningsförbud, utan bara handlar om att man inte får helt hipp som happ var som helst, utan bara i speciellt avsedda kärl.)
  • BORRELIA!!! (En liten man ställer sig skakigt upp och ber att få ordet. Han går långsamt och ställer sig längst fram, halvt vänt mot ordföranden, halvt vänt mot alla oss andra, så att han står i profil och egentligen bara pratar rakt fram i luften. ”Jag gick till läkaren i onsdags,” säger han, ”Oj oj oj” tänker jag, och sen fortsätter han, ”Borelia!” Ett sorl utbryter, några fnittrar och mannen blir upprörd. Vi kommer fram till att det är superviktigt att hålla gångarna fria, för i buskarna sitter fästingarna och bara väntar på att klänga sig fast på härligt människokött.)
  • INSPEKTIONER GENOMFÖRDA (Mötet börjar rundas av, mannen dyker upp precis när Silkesrösten säger, ”Och nu finns det korv i klubbstugan.” och jag lättat kan berätta för honom att vi inte fått några anmärkningar från inspektionerna. Senare, när jag dröjer mig kvar efter en städddag bland folk som är dubbelt så gamla som jag och verkar ha känt varandra lika länge, får jag höra en historia om att de ett år tillsatte en pedant som inspektör. Inspektörerna är hemliga, och nästan alla kolonister fick anmärkningar och prickar det här året. Föreningens dåvarande sekreterare, en vad jag hört oerhört vän och timid kvinna, fick i uppgift att skicka ut anmärkningar. Hon undertecknade breven och skickade ut dom, vilket gjorde att alla trodde att det var HON som inspekterat och anmärkt. Tydligen följde månader av hotfulla telefonsamtal, snea blickar och glopord. Spännnde!)


Det här eldningskärlet, från Landmann, vill jag ha.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s