Cold Blooded Old Times

Min dator säger att de här bilderna skapades 10 april, 2008, klockan elva över tio på morgonen. Det stämmer inte riktigt. De skapades nån gång vid halv nio-tiden på morgonen, på min mans telefon. Det var då vi gått upp tidigt för att hinna ut redan innan jobbet, åt ostfrallor och drack kaffe med massor av mjölk på ett kafé fullt med polska byggarbetare och tog bussen ut till kolonilottsområdet. Det var kallt och blött och luften luktade jord.
Vi är inte riktigt överrens om hur lång tid det gått, men vi hade väntat mellan två och tre år på det där samtalet, som så klart kom en söndagmorgon när jag var så bakfull att tungan fastnade i gommen medan jag försökte göra ett bra intryck på den mest tilltalande, silkeslena telefonrösten jag nånsin hört. Det var som att prata med ett servicemeddelane på nåt spa som är så lyxigt att jag aldrig skulle ha råd att ens plocka ögonbryna där. Silkesrösten gav mig två alternativa dagar att titta på de lediga lotterna. Båda dagarna var vi i Köpenhamn för att se Watain live. Jag valde att säga att vi var ”bortresta”. Men det som nästan gav mig nässelfeber var tanken på att alla andra skulle få försprång i lott-väljandet, och att vi skulle verka som att vi inte riktigt brydde oss, vilket skulle göra att vi hamnade ännu längre ner på listan när lotterna väl skulle delas ut. Jag har blivit tvångsneurotisk över mindre. Efter ytterligare några datum som vi inte var tillgängliga så fick vi istället för gruppvisningen en karta och en lista på namn (b02, a45 etc), och fick ge oss ut på egen hand. Och så stod vi där, den där blöta, kalla, jordiga morgonen i april.

Den här skrattade vi åt.

(När all den här spänningen var över och vi satt trygga på det första mötet för nya brukare, visade det sig att en ganska galen jugoslavisk tant valt just den här lotten. Hennes ännu mer jugoslaviska mamma var också med, de såg jämnåriga ut och dom största skillnaderna mellan dom var att mamman var vithårig, vän och inte sa ett ord. Silkesrösten berättade att just den här lotten varit lite otursförföljd, och jag min man log mot varandra. Den tidigare kolonisten, berättade Silkesrösten, var en väldigt trevlig ung man och hans ”gode vän”. Tillsammans drev de ett rehabiliteringshem, och eftersom de ville erbjuda helt ekologiska grönsaker till sina patienter så skaffade de en kolonilott. Men sen, fortsatte Silkesrösten, så ”gick nåt fel” med ”vännen” och de var inte vänner längre, och lotten fick lida.)

Den här tyckte vi var för fin för oss.

(Senare var det en arbetsterapeut som presenterad mig för en söt, energisk tjej i min ålder, med en liten dotter och en man jag aldrig sett, som nu brukar här. Hon berättade att damen som haft lotten innan henne hade hallonskottsfobi, och hade därför grävt ner alla hallonbuskarna i GB bigpacks, för att skotten inte skulle sprida sig till gräsmattan. Tjejen påminde mig om en jordnära, drogfri Courtney Love och löste även mysteriet med Det Skrikande Paret åt oss. Mer om det senare.)

Allra sist kom vi hit.

Vi tittade på kommentarerna på listan, 120kvm, lågt pris, och i kommentarerna hade någon lagt till ”eternit”. Jag och min man tittade på varandra och ryckte på axlarna. Den var stor, men inte för stor, och precis lagom risig för att vi faktiskt skulle kunna göra den bättre. Man vill ju liksom inte vara den nya kolonisten som dödar alla växter på områdets stolthet. Courtneys minutiöst odlade lott skulle bara vi bara förvärrat, och den Jugoslaviska lotten hade vi drunknat på. Men eternit skulle bygga vårt nya paradis!

En reaktion på ”Cold Blooded Old Times

  1. Pingback: Egghead | the secret gardener

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.